Det började redan på 60-talet, min pappa fick diagnosen DIABETES.
Han skulle behandlas med inslulinsprutor resten av sitt liv.
Diabetes kan medföra njursjukdomar, ögonproblem och även i vissa fall amputering av ben.

Det här är en berättelse om världens bästa pappa, Min pappa!

Johnny, som min pappa heter har varit sjukpensionär hela mitt liv, dagarna började alltid med att han fixade frukost till hela famljen, sedan åkte jag å syrran till skolan och mamma till jobbet, mamma hade det ganska lyxigt och fick ofta skjuts av pappa. Både jag och syrran fick ofta skjuts om vi missat bussen till skolan eller om vi blev sjuka kom han direkt å hämtade oss.
Han hängde väldigt ofta med på skolresor och friluftsdagar.
Han gillade att baka och jag å mina kompisar va ofta hemma hos mig efter skolan eftersom pappa fanns hemma. Många har ätit hans goda bullar och sockerkakor. Han hjälpte mig mycket i stallet, han älskade Aniara!

På 90-talet började pappas njurfunktion bli sämre, och -97 fick han en njure av min farmor! Transplantationen gick bra, men han fick en hjärtinfarkt i samband med operationen. Vi va på sjukhuset i Göteborg och hälsade på och jag minns att min pappa grät när vi kom dit, jag var 12 år då..
Under -90 talet fick han även olika starrproblem på ögonen och fick behandling för det oxå.

Njuren fungerade bra och pappa blev piggare, men sen började det gå utför runt 2004, njurfuktionen blev sämre igen och pappa fick börja med dialys. När njurarna inte fungerar renas inte kroppen på samma sätt och man har svårare att göra sig av med all vätska man intar, vilket resulterar i att man behöver hjälp med det, via dialys. I början gjorde han det hemma med "påsdialys", antingen under en hel natt, då va han ihop kopplad med en maskin å massa slangar hit å dit.. funkade väl sådär, råkade man lägga sig på slangen så började maskinen pipa och det hände kanske ofta + att pappa kände sig lite fast liksom.. annars kunde man göra det kortare stunder (ca 45min) 4 ggr om dagen, vilket betyder att man blir väldigt uppbunden. Han gjorde kl 8, kl 12, kl 16 och kl 20.
Orken började försvinna och pappa orkade längre inte gå längre sträckor. Ibland åkte han rullstol.

Julen 2005 åkte mamma och pappa på semester till spanien ihop med ett annat par, dialyspåsarna skickades till det hotell de skulle bo på och samma visa som hemma skulle han göra det 4 ggr om dagen, vilken semester va!
När de kom hem från den resan i början på januari 2006 sa de att pappa fått en ny hjärtinfarkt när de varit borta. De ville inget säga när vi pratade med dom i telefonen för vi kunde ju ändå inget göra från Sverige. De skulle vara borta i 14 dagar och 3e eller 4e dagen händer detta så deras semester spenderades på spanskt sjukhus. Med pappas sjukdommar och mediciner och allt möjligt är det inte lätt. Spanjorer vill helst bara prata spanska så det va inte lätt att göra sig förstådd. Det fanns tveksamheter om pappa skulle kunna flyga hem på hemresedatumet, ev kanske han skulle fått flyga med ambulansflyg, men han piggnade till de sista dagarna och åkte hem med rätt flight och vanligt plan.

Det är nu det verkligen börjar gå utför..
Dialysen han gjort är inte tillräcklig, "påsdialysen" drar inte ur tillräckligt med vätska och pappa får mycket vätska i kroppen, vilket medför att kroppen inte orkar och han får hjärtinfarkter titt som tätt. Han får vara på sjukhuset väldigt mycket.
2006 får han börja med bloddialys, det görs på sjukhuset. man kan säkert göra det olika många dagar beroende på hur dålig man är. Pappa fick göra det 3-4 ggr i veckan ca 5 timmar varje gång.
Man blir inkopplad till en maskin som ens eget blod går igenom, och rensas från skräp och vätska. När man får bloddialys får man bara inta en liten mängd vätska varje dag, tror pappa max fick dricka 3 dl om dagen.. å då är sås, fil mm räknat som vätska. bara ett vanligt glas vatten är 2 dl.. ska man dessutom svälja 15 tabletter om dagen så går det ju åt vätska bara till det!
Orken tryter och pappa får i början taxiskjuts till sjukhuset när han ska göra dialysen, han orkar inte köra bil själv längre.

Under det här året börjar pappa oxå få problem med sår på fötterna, det är riktigt allvarligt för en diabetiker, de kan få dålig cirkulation i benen och då blir såren mer svårläkta.
Sjuksköterskor från vårdcentralen kommer hem nån gång i veckan och kollar såret och mamma lägger om det varje dag!
Han har väldigt ont i såret/ foten och ibland fick han morfin mot smärtan. Pappa tålde inte morfinet å kräktes väldigt mycket.

Gång på gång får han hjärtinfarkter pga för mycket vätska i kroppen. Under åren 2006-2008 får min pappa 14 hjärtinfarkter!!
En frisk människa kan dö av en, och min pappa som är väldigt sjuk överlever tot 15 st (tror jag, började tappa räkningen mot slutet). Han genomgick flera ballongsprängningar för att vidga kärl i hjärtat, för att slippa infarkterna. Men resultaten blev inte så lyckade.

Såret på foten blir bara värre och värre, och jag kan fortfarande idag se det där såret framför mig, det hade liksom ätit upp hälen, det luktade illa, och min pappa hade jätteont! =(

Under 2008 är orken minimal och såret på foten gör att han åker mycket rullstol. Han får åka bårtaxi/ambulans till och från dialysen. Läkarna envisas med att ge morfin mot smärtorna och han bara kräks.. Fruktansvärt att se sin pappa må så dåligt!
Under sommaren och hösten 2008 klarar sig pappa nästan inte själv längre, vi måste hjälpa honom att äta då han får lite spasmer av morfinet, vilket resulterade i att han tappade saker han höll i. Såret undersöks flera gånger av ortopeder för av amputation av pappas fot/ben, såret vill verkligen inte läka.. Det var pappas mardröm att bli av med foten. Han ville verkligen inte det!

4 November 2008 är pappa inlagd och så dålig att vi inte får nån kontakt med honom, den dagen hade han en tid hos ortopeden. Jag, sara och mamma va där, vi såg ortopedens blick när han såg pappas sår och han sa, det finns inget mer att göra! mamma och ortopeden gick ut ur rummet och pratade. Amputation va det som behövdes men i det tillståndet pappa va då gick det inte! han va tvungen att bli piggare, han hade blivit piggare förr, men det blev han inte denna gång..

Natten till den 5 November somnar min pappa in på vrinnevisjukhuset! Min Pappa finns inte mer i mitt liv!
Min mamma har förlorat sin andra hälft och min farmor och farfar har förlorat deras enda son!

Jag är så himla glad för hans skull i efterhand att han slapp genomgå en amputation, det va värsta tänkbara utvägen för honom!! Det va som att han visste vad som hänt hos ortopeden och jag mamma och sara hade varit där hela dagen, han va nöjd med det han hade varit med om han ville inte vara med längre! Nu slapp han lida mera.. Är så glad för alla saker vi gjorde med honom sista åren! Saker som han så gärna ville göra fast han egentligen inte orkade!

Men jag saknar honom så enormt mycket! Han finns i mina tankar varje dag! Jag vill ha min pappa vid min sida den dagen som jag ska gifta mig, jag vill att mina barn ska få träffa sin morfar, jag vill kunna ringa pappa och fråga om hjälp, tala om för honom hur mycket jag älskar honom! Men det kommer inte hända, hur mycket jag än vill!

Min mamma har varit fantastisk under de senare åren, hon har ställt upp, ringt samtal hållt koll på allt som ska göras, ringas och styras med! Jobbat med pappa dygnet runt, all oro! Att hon orkat! Älskade mamma! ♥
 
Älskar dig föralltid pappa ♥♥♥
Johnny Eriksson 470625-081105






Pappa och jag dec -07