HÄSTFOLK! =)
Publicerat den
Denna text har jag hittat på en sida på Facebook! Den blir bara bättre ju längre man läser, så ge inte upp för tidigt! =)
Ni hästtjejer känner nog igen er, och för er killar...
(så här är det att leva med en hästtjej)
Ett kantstött manligt ego
En anonym bekännelse av stallbrudsmake
Jag måste erkänna att jag inte tillhör skaran killar som haft något större behov av att understryka min manlighet. Aldrig har jag tatuerat in några skräckinjagande motiv på mina överarmar, armbrytningstävlingar har jag hållit mig undan. Nej, jag har känt mig rätt trygg i min manlighet ändå. Men nu på senare tid har jag börjat tveka på mig själv. Och jag vet helt säkert att det är frugans och alla andra stalltjejers fel!
Plus och minus med stallbrudar: Missförstå mig rätt! Alla tjejerna i stallet är supertrevliga och jag inser att det finns massor med fördelar att vara gift med en hästtjej. T ex har frugan aldrig något emot när man ska iväg en lördagkväll och se fotboll med grabbarna! Nej, för hon är ändå i stallet och utför sadelvård, tvättar svansen, sorterar schabrak eller ägnar sig åt andra viktiga sysslor som absolut inte kan vänta till dagen därpå.
Och på inga villkor att hon skulle få för sig att gnälla över att det läggs ut för mycket pengar på allehanda teknik prylar, för i jämförelse med de astromiska summorna som spenderas på hästen är det ingenting.
Men, sen finns det nackdelar också och det är just det som är kruxet... Utan problem kan jag aceptera lite hästlukt i bilen (jag jobbar på det iaf), alla sena ankomster - hästfolk tycks nämligen sakna förmågan att hålla tider och lever helt och fullt efter Alfons Åberg devisen "jag ska bara".
Men det faktum att tjejerna i stallet så totalt får mitt manliga ego att sjunka till lägsta nivå, det har jag sannerligen svårt att acceptera! I mitt stilla sinne har jag haft en inre bild av mig själv av en stor, stark, och mycket handlings kraftig individ. Men så kommer
man till landet annorlunda (dvs stallet) och självbilden rasar i en faslig fart. Och inte undra på när man där möts av:
• tjejer, starka som oxar, som får höbalarna att se ut som flirtkulor när de svingar dem från ett ställe till ett annat
• tjejer med E-körkort som utan att blinka fickparkerar det ena ekipaget efter det andra medan man själv har svårt att backa en meter eftersom backsensorerna slås ut så fort trailern häktats på
• tjejer som byter däck på bil och trailer fortare än en själv hinner så mycket som lossa första bulten
• tjejer som i hög fart störtar från hästryggen ner på marken, slår sig halvt sönder och samman och som utan att blinka raskt hoppar upp på ryggen igen och börjar om från början. Hade det varit fotboll och liknande smällar inträffat hade rött kort tilldelats, båren plockats fram och en lång sjukhusvistelse hade varit att vänta
• tjejer som mockar, fyller vattenhinkar, fyller höpåsar samtidigt medan en själv har fullt sjå att utföra sysslorna var för sig
Och skulle man någon gång erbjuda sina tjänster i stallet får man allt som oftast höra att: "Gå en sväng med hunden - det går fortare om jag gör det själv".
Så inte är det annat än rätt att frugan får bära skulden till mitt bristande självförtroende och den pinfärska draken på min högra biceps!
(så här är det att leva med en hästtjej)
Ett kantstött manligt ego
En anonym bekännelse av stallbrudsmake
Jag måste erkänna att jag inte tillhör skaran killar som haft något större behov av att understryka min manlighet. Aldrig har jag tatuerat in några skräckinjagande motiv på mina överarmar, armbrytningstävlingar har jag hållit mig undan. Nej, jag har känt mig rätt trygg i min manlighet ändå. Men nu på senare tid har jag börjat tveka på mig själv. Och jag vet helt säkert att det är frugans och alla andra stalltjejers fel!
Plus och minus med stallbrudar: Missförstå mig rätt! Alla tjejerna i stallet är supertrevliga och jag inser att det finns massor med fördelar att vara gift med en hästtjej. T ex har frugan aldrig något emot när man ska iväg en lördagkväll och se fotboll med grabbarna! Nej, för hon är ändå i stallet och utför sadelvård, tvättar svansen, sorterar schabrak eller ägnar sig åt andra viktiga sysslor som absolut inte kan vänta till dagen därpå.
Och på inga villkor att hon skulle få för sig att gnälla över att det läggs ut för mycket pengar på allehanda teknik prylar, för i jämförelse med de astromiska summorna som spenderas på hästen är det ingenting.
Men, sen finns det nackdelar också och det är just det som är kruxet... Utan problem kan jag aceptera lite hästlukt i bilen (jag jobbar på det iaf), alla sena ankomster - hästfolk tycks nämligen sakna förmågan att hålla tider och lever helt och fullt efter Alfons Åberg devisen "jag ska bara".
Men det faktum att tjejerna i stallet så totalt får mitt manliga ego att sjunka till lägsta nivå, det har jag sannerligen svårt att acceptera! I mitt stilla sinne har jag haft en inre bild av mig själv av en stor, stark, och mycket handlings kraftig individ. Men så kommer
man till landet annorlunda (dvs stallet) och självbilden rasar i en faslig fart. Och inte undra på när man där möts av:
• tjejer, starka som oxar, som får höbalarna att se ut som flirtkulor när de svingar dem från ett ställe till ett annat
• tjejer med E-körkort som utan att blinka fickparkerar det ena ekipaget efter det andra medan man själv har svårt att backa en meter eftersom backsensorerna slås ut så fort trailern häktats på
• tjejer som byter däck på bil och trailer fortare än en själv hinner så mycket som lossa första bulten
• tjejer som i hög fart störtar från hästryggen ner på marken, slår sig halvt sönder och samman och som utan att blinka raskt hoppar upp på ryggen igen och börjar om från början. Hade det varit fotboll och liknande smällar inträffat hade rött kort tilldelats, båren plockats fram och en lång sjukhusvistelse hade varit att vänta
• tjejer som mockar, fyller vattenhinkar, fyller höpåsar samtidigt medan en själv har fullt sjå att utföra sysslorna var för sig
Och skulle man någon gång erbjuda sina tjänster i stallet får man allt som oftast höra att: "Gå en sväng med hunden - det går fortare om jag gör det själv".
Så inte är det annat än rätt att frugan får bära skulden till mitt bristande självförtroende och den pinfärska draken på min högra biceps!
Även "Havrepappan" har skrivit första kapitlet i sin bok! Den handlar oxå lite om hur vi hästtjejer är, å vi kan inte annat en att le när vi läser texterna, för tyvärr, är det väldigt sanna! =) Följ länken för att läsa första kapitlet!
